Det är trendigt att hata

Det är en skrämmande tid vi just nu skapar tillsammans i världen. Så full av mörker, förakt och hat. Toleransnivån för det främmande och annorlunda är nu lika låg som argumenten är vaga för att försvara de beteenden som följer. Det är som om vi förvandlat världen till Tolkiens svarta rike Mordor (ur Sagan om ringen). Va fan gör vi här?

Hatet läcker ut överallt. Ur nättrollens snabba slag på tangentbordet. Ut på asfalten som definierar hagen där vi rastar våra barn – skolgården. Ur kaffemuggen under eftermiddagsfikat. Ur fördomar och intolerans som föds någonstans mellan vår frustration och likgiltighet. Ur rädslan för att förlora det vi tror vi har. För det vi tror vi är. Och för det vi tror vi inte är.

Hatet rinner ut ur våra hjärtan som en svart och geggig massa av destruktiv energi – en energi som vill förminska, förstöra och förgöra. Hatet vill ha vedergällning. Det vill bestraffa. Håna. Förödmjuka. Nästan till vilket pris som helst. Det som får oss att hata ska bort. Kanske bort från dess nuvarande och hotfulla position, men inte bort från vårt synfält. Vi älskar att ha vårt hatobjekt nära. Så att vi kan känna den där svarta energin pumpa genom oss när det omvandlas till adrenalin. Det är belöningen. Att känna ruset av rättfärdighet. En samhörighet med det som vi upplever är sant och riktigt. Ruset av att dominera verkligheten. Sanningen. Och balansen mellan det som får råda och det som måste förintas för att upprätthålla vår illusion av att befinna oss i ett övre skikt av mänskligheten.. Att ha rätt. Att vara bäst. Störst. Vackrast. Smartast. Whatever.

Det är trendigt att hata. Det är coolt att inte bry sig. Att vara anonym eller gömma sig bakom rättfärdigheten och kunna göra vad man vill utan att möta konsekvenser. Ascoolt.

untitled-1fv

Det blir så tydligt när man tittar på den politiska utvecklingen som nu sker, lite överallt i världen. Det hatas till både höger och vänster. Både politiska partier och ledare växer upp som svampar ur hatträsket och förkroppsligar vår världs intolerans och förakt. Hela den amerikanska valdebatten genomsyras av hat, förakt och en känsla att kunna förminska, förstöra och förgöra utan att bry sig om vilka konsekvenser det får – eller vilka signaler det förmedlar till omvärlden. “Du bär på ett oerhört hat i ditt hjärta”, sa Donald Trump till sin politiska motståndare Hillary Clinton i den andra valdebatten som ägde rum i St. Louis i Söndags. Kanske en projektion av det hat som Trump själv bär på, i sitt eget hjärta. Att projicera hat på ‘den andre’ är det mest effektiva sättet att skaka av sig ansvar, skuld och istället känna att man har rätt att hata, att det är viktigt och gör nytta. Att man för en kamp mot orättvisan. Det som stör. Det som ska bort. Så att det blir nån jävla ordning på saker och ting. Ingen vill ha kaos och hatet är enklaste vägen till att rensa och utrota varje hot mot det inre lugnet. Hotet mot den sanna ordningen. Eller den rätta åsikten, livsstilen, smaken eller vad man nu tycker stör ens sinnesro.

Det är trendigt att hata för alla andra gör ju det. Man hatar en kändis. En musiksmak. En person man känner. Chefen. Grannen. En familjemedlem. En tiggare utanför ICA. Män som hatar kvinnor. Kvinnor som hatar män. Muslimer som hatar kristna. Kristna som hatar muslimer. Det är väl OK. Vem bryr sig om jag känner lite hat, kolla bara på vad det står i trådarna på Flashback, i kommentarsfältet på YouTube, på en blogg eller på Facebook, sådär är inte jag. Jag hatar bara lite grann. Jag hatar bara lite pittoreskt, som en krydda i tillvaron ungefär. Mitt hat gör varken till eller från, det vet jag, men det piggar upp när jag har trist. Då tänker jag på personen jag hatar och så känns allt lite bättre. Som att spänna musklerna fast i huvudet. Jag känner mig lite starkare, jag liksom sträcker på mig. Får en bättre hållning. Det ser jag i spegeln. Att hata skadar ju ingen, eller hur? Jag menar, mitt lilla minihat stör inte världsordningen. Tvärtom. Man måste välja sina battles. Det man tror på. Det är så man gör när man engagerar sig. Eller har jag fel?

Telia rider på hatvågen. Det blir lite meta – att HATA hat. Funkar så där.

Mia Makila – 2016

De sista raderna

poem3

Nu finns jag inte längre i din spegel. Jag raderar ut mitt ansikte. Ditt namn. Svartmöglet som kryper in mellan raderna. Och tänderna som sitter fast som yxblad i glaset. Souvenirer från ditt hat. Jag lösgör mina händer ur jorden. Det växer rötter rakt genom köttet, liknar röda rep. Jag kvävs. Mina fötter domnar men vill springa, vart – är just nu lite oklart.

Känner hur spegelglaset fortfarande spänner mot kinden. Känner kylan. Jag försvann men känslan av att vara inlåst i din reflektion är kvar. Brytningen mellan sommar och höst. Träd som skriker. Eller kanske är det jag.

Det är över nu. Jag är inte längre hunden som springer för att hämta dina gamla rester av skuld. Jag är inte solen. Inte åskan som piskar dig. Jag är ingenting nu. Fast på samma gång är jag fri. Kanske även du.

poem1

Himlen blöder horisontellt. Jag andas inte. Inte än. Skärvor av glas rispar ditt namn över synfältet en sista gång. Det låter annorlunda nu. Har en annan klang. Det är platt. Sladdrigt. Som det är blöt papp.

Jag måste glömma dig. Din mjuka hand. Dina svarta lågor. Din kyla. Det röda i din hemliga låda. Dina förödmjukelser. Och dina ögon som speglar sig i mina. Glömskan ska ta dig ifrån mig. Och mig ifrån dig. Ta smärtan från min själ. Den tar verkligheten och allt det som kunde varit. All jävla tid som brann inne. I dig.

Allt är försent. Trasigt. Sårat. Dött. Men ändå inte. Dubbelheten gör mig galen. Nu flyr fåglarna. Tårarna. Och min ängslan. Vingarna skär genom luften som saxar. Vågar inte titta.

poem2

Det var aldrig det jag ville. Du tvingade mig. Ett sönderklippt liv. Frasigt i kanterna. Orört men invaderat. Ogenomtränglig avsky. En inkapslad vrede. Och all förbannad kärlek. Du slösade bort allt. Jag tillät dig.

Nu börjar det. Livet.

Utan dig.