DEN ORANGA BOKEN (1998-2003)

Historien om den oranga boken

Under mitt sista läsår på De Geergymnasiets konstlinje i Norrköping blev min mamma plötsligt mycket sjuk. Jag tappade lusten att måla och måleriet var då mitt främsta uttryckssätt. Ändå behövde jag bearbeta mina upplevelser genom kreativiteten. Så jag köpte en orange skissbok med vita tomma sidor. Tänkte att en bok går ju att stänga närhelst man önskar, så att skapa någonting i den där oranga boken kändes inte lika överväldigande som att stå framför ett staffli och måla.

Hemma i mitt flickrum hade jag samlat på mig en drös av gamla tidningar från olika tidsepoker. Jag tyckte om att bläddra i dem och reklambilderna från tidigare decennier var så fåniga och absurdade att de gav mig lite skratt i en tid av oro och ovisshet. Jag hade också fått överta min pappas röda skrivmaskin som jag använde för att skriva deckarmysterier om en påhittad karaktär vid namn Jessica Wyler som var inspirerad av huvudpersonen i Kitty-böckerna.

En sida ur min oranga bok från 1998

Den oranga boken låg ett tag orörd och gäckade mig men en dag satte jag saxen i en av de gamla tidningarna och klistrade in en av de där töntiga reklambilderna på en tom sida i boken. Men det behövdes något mer. Jag plockade fram skrivmaskinen för att skriva en kommentar till bilden och klistrade in den undertill. Det blev ett roligt möte mellan bild och ord, så jag fortsatte att skapa dessa enkla små “collage” och klistrade in på sida efter sida. När min mamma hade genomgått en lyckad opereration och blivit en aning starkare, var den oranga boken fylld till bredden av filosofiska, absurda och humoristiska collage där jag hade fått uttrycka både min ångest och den inkapslade längtan som låg gömd under all oro.

En dag tog jag med boken till skolan och visade en utav bildlärarna vad jag hade skapat i den lilla oranga boken. Hon bläddrade i den, fnissade och utbrast; “Det är ju exakt lika roligt som Jan Stenmark!” “Jan Stenmark?” undrade jag, “vem är det?”. När jag sedan fick se ett av Stenmarks retro-collage med samma slags maskinskrivna filosofiska, absurda och humoristiska kommentarer som mina egna, så tappade jag hakan. Det var verkligen likt det jag själv hade skapat i min oranga bok! Mitt sorgarbete. Samtidigt förstod jag att jag inte kunde gå vidare med collagen – nej, det konceptet ägde Stenmark helt för sig själv. Dock fortsatte jag att skapa dem bara för mig själv. Med djup beundran skrev jag ett mejl till Jan Stenmark och skickade med några inscannade collage. Ämnesraden löd: “To Jan with love”. Något svar fick jag aldrig.

Lite mer än ett decennium senare blev jag inbjuden att medverka på en stor collageutställning på galleri KG52 på Kammakaregatan i Stockholm. Jan Stenmark skulle även medverka i samlingsutställningen! På vernissagen var jag dock så pass starstruck att jag inte vågade mer än att skaka hand med legendaren. Ett halvår senare visades min separatutställning “The Last Days of My Demons” på Nationalgalleriet i Gamla stan i Stockholm – och in på utställningen kliver Jan Stenmark! Vi har ensamma där inne i galleriet och denna gång vågade jag gå fram och berätta att jag en gång skickat ett mejl till honom med några av mina collage som jag hade skapat när jag var omvedveten om hans existens. Han utbrast då: “Va? Vad det DU?” Tydligen mindes han det där mejlet. Det han sedan sa kändes en smula overkligt: “Jag blev skitskraj att du skulle ta över det där med collagen för dina var minst lika bra som mina!” Även fast det hade gått över ett decennium sedan jag skickade det där obesvarade mejlet till Jan Stenmark, så kom ju svaret ändå till slut – men denna gång var det jag som fick en kärleksförklaring för mitt arbete!

– Mia Makila, 2024