The funeral manifest

Today is the day I bury my (up until today on-going) trauma once and for all. Last week’s PTSD storm was the last time I will ever let anything or anyone trigger it. I have cleared my life from all toxic people and destructive elements. I have my soulmate, my friends, my near and dear ones, my art and my ambition – it’s all I need to fill my future with nothing but good stuff. This is it. The end of something old and the beginning of something new. I bury all the tears. The confusion. The pain. The stress. I bury everything connected to it. I bury the toxic energy. I even bury the hope and dreams to make the situation better. I bury it all. When this day is over, it won’t exist to me. No more thoughts and emotions around it. It is one of the most liberating feelings I have ever had. From now on, nothing or no one can hurt me. From now on, I am free from other people’s mind games, manipulation and destructive energy.
.
I have also deleted my Statcounter account which made it possible to track my online-stalker. Every day for 15 years, I have been observing someone observe me (hence the use of staring eyes in my art). 15 years of this crazy hide-and-seek dance is now over. It is a huge step for me! I no longer care if I have a stalker or not. I don’t care if I am being observed, judged or not. I don’t care.
 
I will dedicate the rest of my life to make amazing art and great podcast episodes (ART MONSTERS-Podden) – and support artists through ART MONSTERS OF SWEDEN. I will become a writer. I will share precious moments with the people I love. I will reclaim everything that was stolen from me. And I will have fun while doing it. I will be happy. No one can take it away from me. If the person is still stalking me online: I don’t care. If the person is spreading false rumours about me: I don’t care. No one can touch me. This means that in the end – I won.
 
I
AM
FREE.

New work! “My Prerogative”

“My Prerogative” by Mia Makila, 2019. Acrylic and color pencils on canvas, 60×60 cm. Click to enlarge.

I dedicate this painting to all women and girls in Alabama, USA. The only person entitled to make a decision about their body is the owner of the body. Especially when it comes to such a profound decision of creating a life or choosing not to.. Women are like God that way (if you believe in one, I don’t) and you don’t interfere with God’s plan. The red cross in her back symbolizes delusional religious people and conservatives – who believe they are entitled to judge, force, exclude, punish, hate and make decisions for other people (in this case women). I was abused by a man of faith and during the attacks of physical and psychological abuse he used to shout: “I must beat the devil out of you! You have the devil inside you and he makes you into a whore!”

I will never stop fighting for women’s right to their bodies, sexuality, expression and independence.

Muren

Muren

fuktskadad
Kniven mellan raderna
Glider in

Fantasin
Tvärsnittet av nerven
Under slöjan
Glider in

Tystnaden
Kriget
Bakom din ridå
Glider in

Döden
Foglossning
I min ensamhet
Glider in

Impulsvågor

Skampålen

Förtätning

Forever

Du drar dig ut.

– Mia Makila, 2019

(photography by Mia Makila)

En tunn verklighet

EN TUNN VERKLIGHET.
 
“Min uppfattning av verkligheten känns plötsligt urvattnad. Blek, mjölkig. Tunn. Den har skavts allt för många gånger mot din mur. Vågar jag lita på att min verklighet ens finns, här inuti mig, utanför mig själv? Verklighetens hinna är nu mycket skör. Liksom jag. Om jag försöker närma mig texturen, går det genast hål och jag sugs in dem. Hålen biter mitt inre och skapar fler och fler hål, tuggar i sig som en hungrig hålslagare. Hålen i verkligheten är stumma och kvävande i sin kompakta densitet. Det går inte att andas, inte ens med tanken.
 
Nu händer det alltså. Din mur, verkligheten som vänder ut och in på sig själv och äter mig inifrån, hål efter hål.
 
Din outgrundliga mjukhet är avgrunden. Kniven. Jag letar efter dina skarpa kanter i blindo. Det lena skrämmer. Det är en färg som som inte finns i min regnbåge. En färg som min verklighet avvisar. Min verklighet flackar, tunnas ut ännu mer. Jag domnar bort ur mig själv. Det läcker mjuka havsanemoner ur din mur. De dör så fort de når min hud. Jag och regnbågen stöter bort allt mjukt. Jag jagar dina kanter. Jakten gör mig snurrig. Nya hål i verkligheten. Havsanemoner. En himmel utan färg. Det går inte att andas, inte ens med tanken.
 
Du talar inte min verklighet. Jag talar inte din. Fastän det är genom dig jag fått hjärtslagen. Drömmen. Skriken. Tänder som lossnat. Paniken.
 
Jag önskar att du kunde klä dig i min tunna verklighet och smälta in i den. Känslan av övergivenhet kanske skulle tona ut då. Så att det går att andas, även i tanken.”
 
– Mia Makila, 2019.

ART MONSTERS-Podden: Nytt avsnitt!

“Mia Makila och Maria Wingård är tillbaka i den lilla podd-garderoben med ett nytt avsnitt, fullspäckat med både eld och glöd! Avsnitt 17 är ett riktigt reningsbad – en perfekt nystart för både ART MOSTERS-Podden och hela konströrelsen för svensk lowbrow och mörk konst. Dessutom får vi ta del av små ljudklipp som ger ART MONSTERS-Podden sin unika collage-stil.”

Lyssna även via Spotify, iTunes och Podbean etc