En kvinnas röst

Sedan jag var en ung kvinna har jag haft problem med magen. UppblĂ„sthet. Sura uppstötningar. SmĂ€rta och irritation. Jag har trott att det berott pĂ„ att jag genomlevt mycket stress och psykologiskt pĂ„frestande trauman. ÄndĂ„ har magen Ă„terkommande kommit upp i min terapibehandling som en kĂ€lla av mystiska och kryptiska meddelanden frĂ„n en okĂ€nd inre dimension:
 
Psykologen: “BerĂ€tta igen om kĂ€nslan du har i magen.”
Jag: “TĂ€nk dig en tunn hinna, ett silverfĂ€rgat membran, och innanför galopperar tusen mustanger som genrerar ett kretslopp av elektricitet och eld.”
Psykologen: “LĂ„ter kraftfullt. Vad skulle hĂ€nda om de galopperade rakt igenom den tunna hinnan?”
Jag: “Bara tanken fĂ„r mig att mĂ„ illa.” Jag pressar handen mot magen för att hĂ„lla de vilda hĂ€starna lugna.
 
Magen har inte varit den enda kĂ€llan till problem sedan jag blev en ung kvinna. Varje försök att stĂ„ upp för mig sjĂ€lv framför dominanta mĂ€n har varit mer eller mindre misslyckade. Min röst har inte gjort sig hörd. Eller, den har inte blivit lyssnad pĂ„. Den har stĂ€ndigt tystats ned, blivit bestraffad, förnedrad, förminskad, förvrĂ€ngd, osynliggjord, förlöjligad, bespottad eller helt enkelt ignorerad. NĂ€r min röst försökt trĂ€nga igenom alla lager av motstĂ„nd har sanningen dĂ€refter blivit förfalskad och skulden för mĂ€ns skadliga handlingar har sedan klistrats fast pĂ„ mig. Hur vĂ„gar jag anvĂ€nda min röst, undrar de. Hur vĂ„gar jag stĂ„ upp för mig sjĂ€lv – för det Ă€r ju precis det som gör mĂ€n arga och dĂ„ fĂ„r jag helt enkelt skylla mig sjĂ€lv. Det Ă€r som nĂ„gon slags rundgĂ„ng.
.
Under lite mer Àn ett Är drev jag en podcast tillsammans med en vÀn. Under klippningsarbetet upptÀckte jag hur tunn min fysiska röst Àr. Mjuk. Varm. Men tunn. Som en silverfÀrgad hinna runt en hjord av galopperande vildhÀstar.
.
Jag slĂ€pper handen för magen. Vad skulle hĂ€nda om jag lĂ€t mina mustanger springa fritt? Bara tanken fĂ„r magen att producera en sur uppstötning. Eller – Ă€r det nĂ„got jag försöker fĂ„ sagt? KĂ€nner mjukt pĂ„ den uppblĂ„sta magen. Kanske Ă€r det mycket som begravts dĂ€r inne. Alla ord, allt motstĂ„nd som inte vĂ„gat stötas ut frĂ„n magen, genom halsen, aldrig rullat över tungan och pressats ut mellan mina lĂ€ppar. IstĂ€llet stöts nĂ„got surt och tyst upp som jag generat försöker dölja med handen.
.
Att sÀga ifrÄn kan ÀndÄ ha en dödlig utgÄng för en kvinna. Mina tankar snuddar vid det mod som flickor visat innan de skjutits, knuffats ned frÄn balkonger, strypts eller blivit förstörda av syraattacker. MÄnga kvinnor har mördats med rösten utanför sina kroppar.
.
En kvinnas röst. Den olydiga, uppnosiga, provocerade rösten av ett “Jag vill vara fri” eller “du fĂ„r inte göra mig illa” som gör vissa mĂ€n besinningslösa eller sĂ„ djupt sĂ„rade att alla lagar (sociala eller rĂ€ttsliga) mĂ„ste brytas för att de ska kunna Ă„terta sin heder och kĂ€nsla av Ă€ganderĂ€tt.
 
.
Jag kÀnner de spÀnda musklerna av skenande ben nÀr jag skriver detta. Genom orden. De ger mig en elektrisk frihetskÀnsla i magen. Hinnan Àr bruten och för första gÄngen pÄ lÀnge sÄ Àr min mage fullstÀndigt fri frÄn molande smÀrta.