Glesa andetag
fastgjutna
i väggen
Jag rör mig
stötvis
mellan dun
och tjäle

Din likstelhet
koltrastens flykt
jag vräker
bisarra stavelser
över din kropp

Huden
kanske stål
jag ler
dyra skitfläckar
i din blick
hittar inte ut
gungar din takt

Nu dör du
som koltrasten
skaldjursrosa
blir rött
krampaktigt
blundar hårt
nu dör du

—- det blir kallt —-

Konturer
av din vita
smuts
ögon försvinner
djupare
inuti min hals

Sväljer dig
och din död
som du kletat fast
i mitt hår
koltrastens hjärta
rinner
längs med hakan

– MIA MAKILA, 2016