De sista raderna

poem3

Nu finns jag inte längre i din spegel. Jag raderar ut mitt ansikte. Ditt namn. Svartmöglet som kryper in mellan raderna. Och tänderna som sitter fast som yxblad i glaset. Souvenirer från ditt hat. Jag lösgör mina händer ur jorden. Det växer rötter rakt genom köttet, liknar röda rep. Jag kvävs. Mina fötter domnar men vill springa, vart – är just nu lite oklart.

Känner hur spegelglaset fortfarande spänner mot kinden. Känner kylan. Jag försvann men känslan av att vara inlåst i din reflektion är kvar. Brytningen mellan sommar och höst. Träd som skriker. Eller kanske är det jag.

Det är över nu. Jag är inte längre hunden som springer för att hämta dina gamla rester av skuld. Jag är inte solen. Inte åskan som piskar dig. Jag är ingenting nu. Fast på samma gång är jag fri. Kanske även du.

poem1

Himlen blöder horisontellt. Jag andas inte. Inte än. Skärvor av glas rispar ditt namn över synfältet en sista gång. Det låter annorlunda nu. Har en annan klang. Det är platt. Sladdrigt. Som det är blöt papp.

Jag måste glömma dig. Din mjuka hand. Dina svarta lågor. Din kyla. Det röda i din hemliga låda. Dina förödmjukelser. Och dina ögon som speglar sig i mina. Glömskan ska ta dig ifrån mig. Och mig ifrån dig. Ta smärtan från min själ. Den tar verkligheten och allt det som kunde varit. All jävla tid som brann inne. I dig.

Allt är försent. Trasigt. Sårat. Dött. Men ändå inte. Dubbelheten gör mig galen. Nu flyr fåglarna. Tårarna. Och min ängslan. Vingarna skär genom luften som saxar. Vågar inte titta.

poem2

Det var aldrig det jag ville. Du tvingade mig. Ett sönderklippt liv. Frasigt i kanterna. Orört men invaderat. Ogenomtränglig avsky. En inkapslad vrede. Och all förbannad kärlek. Du slösade bort allt. Jag tillät dig.

Nu börjar det. Livet.

Utan dig.

Ett hjärta innanför hjärtat

Ett hjärta 
innanför ett annat
sprödare än 
min spruckna dröm
starkare än glöden
inuti Jordens kropp
lever och dör 
vid varje tanke
blöder av längtan
droppar
tickar 
som en bomb
det är farligare än döden
att älska 
utan rädsla
 .
Jag hör fågelsång
som krossar burar
rosten 
frosten
ett hem för solen
och molnen som döljer
världen utanför;
trasiga tankebanor
mörkrets ljudvall
bergen jag bestigit
hålet där jag tappade 
mitt förstånd
allt utanför cirkeln
jag slutit inom
mitt eget hjärta
 – Mia Makila, 2016

Mitt sinnes täta skogar

Ge mig hjärtslag
hårda som domkyrkans klockor
ge mig fukten
mjuk som ängsdimman på landet
ge mig nattens timmar
även när solen fastnar i mitt hår
ge mig friheten
åskan
luften
och sjön
ge mig gåshud som glimmar i skuggan
ge mig eld
bränn ned mitt sinnes täta skogar
odla dina händer
längs min hals
sidan av min själ
låren
kinden
i nuet
ge mig tid att växa
långt in i stunden
förbi kartans ådror
genom tidens cirkel
ge mig allt det jag aldrig haft
det som var en dröm
det som jag minns men som aldrig var

– Mia Makila, 2016

Under huden

Innanför min
understa hud
glider tungan
genom mina
täta våtmarker
vilda pärlor
av statiskt regn
vrider tiden
läcker saft
din rörelse
skiftar tyngd
under mitt
tunnaste lager
tålamod
river havet
med en storm
blöder sakta
sitt salta skum
där du retar
varje färg
jag känner till

– Mia Makila – 16

HUSET

huset

Vassa flisor
herrgårdsgult
sticks
under huden
fläker ut
träsmak
i munhålan

Det är allt
som finns
kvar
våra årsringar
alldeles ruttna
torrt
utkarvade
i minnet:

Jag försvinner
i dina väggar
in i putsen
bakom bjälkar
under isolering
långt bortom
din tystnad
jag försvinner
längre in

Trånga samtal
alltid en möbel
i mitten
kanske en pall
på alla fyra
en sticka under
varje ord
jag får smisk
sedan mat

Nyårsklockorna
dånar
i en hel timme
min kropp
full av spån
och chips
sväller
i takt med
din likgiltighet

Finns jag?
liknar mönstret
i parketten
eller vinden
som drar in
när du går ut
tomma spegelglas
putsar
bort
mig själv
nu finns
jag inte

På verandan
bor koltrasten
I källaren
sitter spindlar
som svarta 
stjärnor
i fukten
under dina naglar
bor min längtan
mitt huvud svullnar
saknar kropp
dinglar bara nerver
under
jag är bläckfisken
som bor i ditt hus

Vaknar av att
du
knullar mig
du
bökar
som en gris
i mörkret
rummet äter
alla tankar
pärlsponten
trycker undan
min röst
du
Somnar om

Längtar
efter
att få
slänga
ut
mig själv
genom
fönstret
har tappat
nyckeln
förståndet
längtar
efter
att känna
marken
mot ryggen
efter
att känna
nåt
vad
som
helst

Dagsljuset bränner
sig fast i mitt skinn
brännpunkter överallt
jag är så ensam
överallt
tystnad
över
allt
vi köper
kommer
med batteri
även middagar
serveras med sladd
och plasma

Jag når knappt dig
sitter fast i tapeten
klister på baksidan
av min dröm
om oss
doften av tunnhet
tidlösa timmar
en stillhet som
är overklig

Jag flagnar bort
lite mer
varje morgon
tappar hår
färg
år
skrapar bort
mig själv
i ditt hus

Bara några
flagor
kvar nu
slutar inte
falla sönder
jag hör huset
viska
där tapeten
krusar sig
sorgskuggor
utdragna
kan inte andas

vänder mig
ut och in
det knakar
trästommen
slår sig
jag kvävs
i den unkna
känslan
av min egen
död
rör upp damm
i varje försök
att återuppstå

Bänder loss
min själ
från dina grova
spikar
sliter ut
min rädsla
korsfäst
i våra sprickor
jag lämnar dig
huset
och tomheten

Bryter mig loss
strängar av klister
som sega
navelsträngar
mellan mig
och huset
gör motständ
när jag rasar
ut
ur
ditt hjärta

tillbaka in
i mig själv
tränger
ända in
i livet igen

Rådjuret

Jag är ett rådjur
inte på riktigt
men jag är rå
som hjärtat
vrålar
i ett djur

Rå som naturen
bladen på träden
blicken i bäcken
som saften
djupt
bakom barken

Jag lever i åskan
river sönder
himlens kropp
med mitt ljus
som blinkar tätt
nu
inte nu
men nu

Vilda fåglar
Sjunger
med min röst
flyger mina ord
ekar mellan
yta och kärna
glänta och slätt

Min tid samlas
i vartenda bär
i regnets tyngd
i kråkans sorg
under den mull
som längtar
efter mig
och allt som är
rått

– Mia Mäkilä – 16

En röd liten kärleksdikt

tumblr_o539bjWN1D1uqnf3ho1_400

Ögonblick
av
kontaktannons
i varje öga

Din hud
mjukt varm
och
när-het

Röstbrevlådan
där inne
ekar mellan
låren

Andetag mig
härifrån
ett efter ett
mot väggen

Att välta
verkligheten
blottar
röda rötter
som kittlas
på tungan

– Mia Makila -16

Törst

Trots en
trogen
törst
efter tröst
törs jag
törsta
efter mer
nu

för första
gången
förstår jag
står jag
utan
en enda
tår

mitt i världen
inser värdet
att just jag
är värd det
här är det
väldigt
skönt

jag vecklas
ut
växer ur
väcker
rus
växlar
ljus
mörker
och mjuka
“I love you’s”

är den tröst
som först
inte hade
någon röst

– Mia Makila 2016

Moln

Långsamt
rullar molnen
bortåt
inåt
små tussar
av min längtan
skumfigurer
ouppnåeliga
på drift
mot dig
kanske

vita moln
för drömmar
att färdas på
dagdrömmen
tar mig
längre
bortåt
inåt
än någon annan
farkost
på land

  • Mia Makila – 2016

Likstelhet

Glesa andetag
fastgjutna
i väggen
Jag rör mig
stötvis
mellan dun
och tjäle

Din likstelhet
koltrastens flykt
jag vräker
bisarra stavelser
över din kropp

Huden
kanske stål
jag ler
dyra skitfläckar
i din blick
hittar inte ut
gungar din takt

Nu dör du
som koltrasten
skaldjursrosa
blir rött
krampaktigt
blundar hårt
nu dör du

—- det blir kallt —-

Konturer
av din vita
smuts
ögon försvinner
djupare
inuti min hals

Sväljer dig
och din död
som du kletat fast
i mitt hår
koltrastens hjärta
rinner
längs med hakan

 

– MIA MAKILA, 2016