Nu finns jag inte längre i din spegel. Jag raderar ut mitt ansikte. Ditt namn. Svartmöglet som kryper in mellan raderna. Och tänderna som sitter fast som yxblad i glaset. Souvenirer från ditt hat. Jag lösgör mina händer ur jorden. Det växer rötter rakt genom köttet, liknar röda rep. Jag kvävs. Mina fötter domnar men vill springa, vart – är just nu lite oklart.
Känner hur spegelglaset fortfarande spänner mot kinden. Känner kylan. Jag försvann men känslan av att vara inlåst i din reflektion är kvar. Brytningen mellan sommar och höst. Träd som skriker. Eller kanske är det jag.
Det är över nu. Jag är inte längre hunden som springer för att hämta dina gamla rester av skuld. Jag är inte solen. Inte åskan som piskar dig. Jag är ingenting nu. Fast på samma gång är jag fri. Kanske även du.
Himlen blöder horisontellt. Jag andas inte. Inte än. Skärvor av glas rispar ditt namn över synfältet en sista gång. Det låter annorlunda nu. Har en annan klang. Det är platt. Sladdrigt. Som det är blöt papp.
Jag måste glömma dig. Din mjuka hand. Dina svarta lågor. Din kyla. Det röda i din hemliga låda. Dina förödmjukelser. Och dina ögon som speglar sig i mina. Glömskan ska ta dig ifrån mig. Och mig ifrån dig. Ta smärtan från min själ. Den tar verkligheten och allt det som kunde varit. All jävla tid som brann inne. I dig.
Allt är försent. Trasigt. Sårat. Dött. Men ändå inte. Dubbelheten gör mig galen. Nu flyr fåglarna. Tårarna. Och min ängslan. Vingarna skär genom luften som saxar. Vågar inte titta.
Det var aldrig det jag ville. Du tvingade mig. Ett sönderklippt liv. Frasigt i kanterna. Orört men invaderat. Ogenomtränglig avsky. En inkapslad vrede. Och all förbannad kärlek. Du slösade bort allt. Jag tillät dig.
Nu börjar det. Livet.
Utan dig.
MIA MAKILA 