Mina känslor är för stunden töjbara. De drar ihop sig och vecklas ut och sträcker sig långt bortom vad mitt sinne kan uppfatta. Jag kan bara nå dem om jag släpper taget om dem vilket bara händer när jag inte är medveten om vad jag känner. Då är det som en gnista tänds någonstans i mig, och känslan studsar mellan gnistan och hjärtat med en liten fördröjning så jag blir överraskad. Som ett eko av värme, det sprakar och flammar som tomtebloss fast av elektriska impulser.

Junivärmen ligger som en tät dimma i lägenheten. Getingarna har återigen hittat in genom springan från det öppna fönstret och slår sina tunna vingar mot glaset med ett surrande ljud som stegrar ju mer desperata de blir. Vingarna är sköra som smörpapper. Jag har en gång haft så där sköra vingar. Livet var av glas. Ogenomträngligt med en kylig och hård yta. Jag surrade precis lika mycket som mina objudna getingar. För jag avskydde motståndet. Jag ville tränga igenom. Det tar mycket vilja att slå sönder glas med vingar av smörpapper.

Kan inte måla när det är så varmt. Getingarna stör. Längtar efter moln. Regn. Efter Johnny’s mjuka röst. Hans skratt. Längtar efter en mans händer längs mina konturer. Jag längtar efter min brorsdotter. Efter kräftor. Jordgubbar. Allt det som alltid kommer med långa mellanrum.

Även tystnaden efter döda getingar doftar junivärme. Som en kvalmig tomhet i väntan på att himlen ska skifta i toner av blyerts och skugga. Jag längtar så.