Regnet piskar vilt mot rutorna. Jag har färgat håret, det är fortfarande vått och doftar rött. Det är något av en dov stämning över den här dagen. Och tidigare gick åskan som om hela himlen sprack och gick sönder. Ovädret tynger ned mig i soffan. Men det är skönt. Min kropp är varm.

Kan inte låta bli att störa mig på den spruckna tapeten på väggen. Men det är inte tapeten i sig som stör, jag bryr mig inte, det är känslan av att vilja komma under tapeten på själva livet. Vill skrapa med naglarna i den sköra sprickan och hitta in till det som döljer sig bakom. Det läcker in kåda bakom tapeten. Som sirap. Vill slicka i mig livets sav. Jag blundar. Det droppar som honung över mina läppar. Fast jag bara inbillar mig förstås. Känner hur varje droppe kletar sig fast för någon sekund och rinner sedan i slowmotion längs mina kinder. Huden är lika elektrisk som himlen utanför. Det sprakar om tystnaden. Molnen skingras och växer sig mörka om vartannat. Ljusspel överallt. Tapeten vidöppen. Det som finns innanför är magnetiskt och oförklarligt. Jag dras in. Lite i taget. Tårna. Det kittlar. Mina ben. Huden är alldeles knottrig nu. Knäskålarna. Jag försvinner in. Höfterna. Drar efter andan. Magen. Brösten. Hela jag.

Som timmar på en Söndagsmorgon försvinner jag längre in. Är fullkomligt dränkt i den sega kådan. Liknar långsam mjölk. Jag är upplöst. Finns bara i mitt eget medvetande. Mina andetag är min kropp just nu. Jag klär mig i gåtor. I vind. I brus. Min tunga rör vid andra sidan. En liten stöt. Jag smälter sakta in i någon slags vävnad. Tunna lager av verkligheten skiftar ljus, precis som molnen långt utanför mig själv. Tränger in i det innersta. Utspädd med allt och ändå ingenting. Virvlar ut som rök. Växer. Jag är tapeten. Tungan innanför. Livet. Jag väntar på nästa andetag.

Nu har det slutat att regna.