Vallgraven

Det är plötsligt ett stopp i verkligheten. En reva. Som ett klösmärke. Det stör. Kommer inte förbi. Inte i tanken, eller rent kroppsligt. Blir alltid så här. Alltid. Det är som en cykel som upprepar sig. Verkligheten som  tränger ut ur sig själv. Fantasierna – som broderier i skira mönster över verkligheten. Och så revorna. De tillhör samma gegga av tid och rörelse, men skiljer sig i tyngd och massa. Nu är det alltså stopp. Geggan ligger som en torr vallgrav runt mig. Något skar sig. Hettan dånar ute. Det är så klaustrofobiskt. Allt stannade upp och jag är förlorad i något slags mellanrum – en väntan. Kanske på regn. Kanske på upprättelse. På kärlek utan kläder. På att ord aldrig ska skifta färg. Jag väntar på att människors hjärtan ska sluta pulsera i svart. På att förstå skillnaden mellan ondska och oförstånd. Och på att verkligheten ska fortsätta flöda genom varje tanke.

Min händer svullnar. Torra andetag. Tänder som krasar. Hettan som kommer för nära inpå. Jag somnar. På något sätt. På något jävligt obetydligt sätt. Tänker på något som sagts. Något som varierar beroende på timmarna och ljuset. En klo. Den rev. Sönder. Något. Drömmar som tappade glans. Dagar som försvann. Och verkligheten som blev en vallgrav. Väntar ut verkligheten. Saknar geggan.

Write a comment

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s