
Category: ART
A ‘near-life’ experience

How can I explain this to you? I’m not sure that I completely understand it myself. Ok, so you know that feeling when you’ve had too much coffee – your hands are trembling, your heart is beating really fast and you feel sort of hyper? And you know that feeling of being really, really in love – it’s like you’ve swallowed the whole Universe and it’s overwhelming and wonderful at the same time? OK, so add the feeling of being deeply inspired (like after a day at the Louvre) and intensely horny (after the best foreplay ever) – that’s how I am feeling right now. All of that – mixed into a very strange sensation of having a ‘near-life’ experience.
I’m sure you’ve noticed that I’ve been posting a lot of poems written in Swedish lately- I wish I could translate them but it’s impossible because I play with words a lot. I had no idea that I would be writing poetry like this. In Swedish. I have been planning this year to the last little detail:
1. self-empowerment process
2. go back to painting again
3. find a way to make more money
4. write a short story
Writing poetry was not part of the plan, but I guess that’s the nature of plans – life will change them without asking for your permission. Thank God. And now, I just can’t stop writing. I was so focused on reconnecting with my paintings again that I didn’t see how anything else could ever be even a bigger release. But that’s exactly what my poetry is to me. A big. Fucking. Release.
I’ve done so many changes in my life lately and I feel so liberated. And with that comes a sense of innocence. Like I returned to innocence after my traumas. And like anything is possible. Like I can do anything I want. Be whatever I want to be. Say whatever I feel like saying. I’ve never been this private in my creative expressions before. They are all self-portraits. Diary notes. My core beliefs. It feels really powerful. Explosive.
As I am writing these poems, I feel lighter in my heart. Like my blood has been clogged by such deep pain – and now it’s rushing through my veins without any resistance. The pain is fading into the past. Into a void beyond my reach. It used to be sharp as a blade. Infinite. Swirling into itself and out again. For the first time I can see what has been hidden underneath it. It’s me. Life. Love. Light. Poetry. Art. Passion. Sex. Humility. Gratitude. Peace. Freedom.
It makes me feel high, even on foggy days like yesterday.
My blood is rushing. Fast. My mind reigning. I feel clean. But so filled with stories. Colors. I’m deep into my own thoughts but still extremely present in the world outside myself. I’m absorbing everything and I let myself get absorb by external elements.
I wish everyone could feel awakened like this. We all deserve it. We are all capable. We just have to let go of all the layers of crap that other people and society have forced on us. It’s hard to do. But possible. Just look at me. Look inside me.
It’s the only way I know how to explain what I’m going through right now.
HUSET

Vassa flisor
herrgårdsgult
sticks
under huden
fläker ut
träsmak
i munhålan
Det är allt
som finns
kvar
våra årsringar
alldeles ruttna
torrt
utkarvade
i minnet:
Jag försvinner
i dina väggar
in i putsen
bakom bjälkar
under isolering
långt bortom
din tystnad
jag försvinner
längre in
Trånga samtal
alltid en möbel
i mitten
kanske en pall
på alla fyra
en sticka under
varje ord
jag får smisk
sedan mat
Nyårsklockorna
dånar
i en hel timme
min kropp
full av spån
och chips
sväller
i takt med
din likgiltighet
Finns jag?
liknar mönstret
i parketten
eller vinden
som drar in
när du går ut
tomma spegelglas
putsar
bort
mig själv
nu finns
jag inte
På verandan
bor koltrasten
I källaren
sitter spindlar
som svarta
stjärnor
i fukten
under dina naglar
bor min längtan
mitt huvud svullnar
saknar kropp
dinglar bara nerver
under
jag är bläckfisken
som bor i ditt hus
Vaknar av att
du
knullar mig
du
bökar
som en gris
i mörkret
rummet äter
alla tankar
pärlsponten
trycker undan
min röst
du
Somnar om
Längtar
efter
att få
slänga
ut
mig själv
genom
fönstret
har tappat
nyckeln
förståndet
längtar
efter
att känna
marken
mot ryggen
efter
att känna
nåt
vad
som
helst
Dagsljuset bränner
sig fast i mitt skinn
brännpunkter överallt
jag är så ensam
överallt
tystnad
över
allt
vi köper
kommer
med batteri
även middagar
serveras med sladd
och plasma
Jag når knappt dig
sitter fast i tapeten
klister på baksidan
av min dröm
om oss
doften av tunnhet
tidlösa timmar
en stillhet som
är overklig
Jag flagnar bort
lite mer
varje morgon
tappar hår
färg
år
skrapar bort
mig själv
i ditt hus
Bara några
flagor
kvar nu
slutar inte
falla sönder
jag hör huset
viska
där tapeten
krusar sig
sorgskuggor
utdragna
kan inte andas
vänder mig
ut och in
det knakar
trästommen
slår sig
jag kvävs
i den unkna
känslan
av min egen
död
rör upp damm
i varje försök
att återuppstå
Bänder loss
min själ
från dina grova
spikar
sliter ut
min rädsla
korsfäst
i våra sprickor
jag lämnar dig
huset
och tomheten
Bryter mig loss
strängar av klister
som sega
navelsträngar
mellan mig
och huset
gör motständ
när jag rasar
ut
ur
ditt hjärta
tillbaka in
i mig själv
tränger
ända in
i livet igen
Rådjuret
Jag är ett rådjur
inte på riktigt
men jag är rå
som hjärtat
vrålar
i ett djurRå som naturen
bladen på träden
blicken i bäcken
som saften
djupt
bakom barkenJag lever i åskan
river sönder
himlens kropp
med mitt ljus
som blinkar tätt
nu
inte nu
men nuVilda fåglar
Sjunger
med min röst
flyger mina ord
ekar mellan
yta och kärna
glänta och slättMin tid samlas
i vartenda bär
i regnets tyngd
i kråkans sorg
under den mull
som längtar
efter mig
och allt som är
rått– Mia Mäkilä – 16
En röd liten kärleksdikt

Ögonblick
av
kontaktannons
i varje ögaDin hud
mjukt varm
och
när-hetRöstbrevlådan
där inne
ekar mellan
lårenAndetag mig
härifrån
ett efter ett
mot väggenAtt välta
verkligheten
blottar
röda rötter
som kittlas
på tungan– Mia Makila -16
A goldfish metaphor

My mind is a little foggy today. There are so many processes in motion right now, it’s a bit overwhelming. I never knew how much hard work it would take to get my life back in order. I knew it would be hard work – but it’s been two years since the break up where my life completely fell apart. Two years. So many small steps, slow and subtle changes, drastic changes and painful wake up calls. But two years is nothing compared to how many years I lived in the ruins of my own life. I have to accept that some days I have to take a break so I can catch my breath. It’s perfectly normal. I’ve come so far, but I know this is just the beginning of a new journey. I feel excited. There are so many possibilities – so many stars to catch.
It’s like I’ve been a goldfish trapped in a tiny bowl for all my life and now I’ve been set free into the ocean. Where should I go? I’ll let the waves carry me. And my goldfish instincts.
My academic demons

My work “In the bush” (2007, mixed media on antique postcard) is featured in this intriguing academic research, published and written by PhD candidate Line Henriksen, at the Department of Gender Studies, Linköping University, where she’s been working on a research project on digital monsters called “IN THE COMPANY OF GHOSTS – HAUNTOLOGY, ETHICS, DIGITAL MONSTERS”!
