Vassa flisor
herrgårdsgult
sticks
under huden
fläker ut
träsmak
i munhålan

Det är allt
som finns
kvar
våra årsringar
alldeles ruttna
torrt
utkarvade
i minnet:

Jag försvinner
i dina väggar
in i putsen
bakom bjälkar
under isolering
långt bortom
din tystnad
jag försvinner
längre in

Trånga samtal
alltid en möbel
i mitten
kanske en pall
på alla fyra
en sticka under
varje ord
jag får smisk
sedan mat

Nyårsklockorna
dånar
i en hel timme
min kropp
full av spån
och chips
sväller
i takt med
din likgiltighet

Finns jag?
liknar mönstret
i parketten
eller vinden
som drar in
när du går ut
tomma spegelglas
putsar
bort
mig själv
nu finns
jag inte

På verandan
bor koltrasten
I källaren
sitter spindlar
som svarta 
stjärnor
i fukten
under dina naglar
bor min längtan
mitt huvud svullnar
saknar kropp
dinglar bara nerver
under
jag är bläckfisken
som bor i ditt hus

Vaknar av att
du
knullar mig
du
bökar
som en gris
i mörkret
rummet äter
alla tankar
pärlsponten
trycker undan
min röst
du
Somnar om

Längtar
efter
att få
slänga
ut
mig själv
genom
fönstret
har tappat
nyckeln
förståndet
längtar
efter
att känna
marken
mot ryggen
efter
att känna
nåt
vad
som
helst

Dagsljuset bränner
sig fast i mitt skinn
brännpunkter överallt
jag är så ensam
överallt
tystnad
över
allt
vi köper
kommer
med batteri
även middagar
serveras med sladd
och plasma

Jag når knappt dig
sitter fast i tapeten
klister på baksidan
av min dröm
om oss
doften av tunnhet
tidlösa timmar
en stillhet som
är overklig

Jag flagnar bort
lite mer
varje morgon
tappar hår
färg
år
skrapar bort
mig själv
i ditt hus

Bara några
flagor
kvar nu
slutar inte
falla sönder
jag hör huset
viska
där tapeten
krusar sig
sorgskuggor
utdragna
kan inte andas

vänder mig
ut och in
det knakar
trästommen
slår sig
jag kvävs
i den unkna
känslan
av min egen
död
rör upp damm
i varje försök
att återuppstå

Bänder loss
min själ
från dina grova
spikar
sliter ut
min rädsla
korsfäst
i våra sprickor
jag lämnar dig
huset
och tomheten

Bryter mig loss
strängar av klister
som sega
navelsträngar
mellan mig
och huset
gör motständ
när jag rasar
ut
ur
ditt hjärta

tillbaka in
i mig själv
tränger
ända in
i livet igen