“PANIKLJUS”
Det är något oerhört attraktivt med övergivna hus och utrymmen. Det känns nästan som ett intrång när man klampar på genom tomma korridorer, tysta rum och väggar som slukat hemligheter och minnen. Där tapeterna krullat sig och börjat lossna, kanske hemligheterna är som tyngst – som om rummen inte längre orkar bära dem. Jag tvekade inte en sekund när jag fick erbjudandet om att besöka den övergivna vinden på Villa Swartz, som är en del av Norrköpings Stadsbibliotek. Att få ta del av något glömt, stängt och dolt, är för mig som att titta rakt ned i en skattkista med blänkande juveler. I övergivna rum är det minnen som glimmar, eller detaljer från förr som blir metaforer för vår tid. Allt är inget och samtidigt något. Och tvärtom.
Jag vandrar över dammiga träplankor som ibland ger lite vika. Vi är tre där uppe på vinden. Ljuset kommer från en ficklampa och två mobiler, annars är det skumt och svårt att se. Våra ficklampor tävlar om att hitta spännande detaljer – och det finns massor. Vinden är både öde och full av bråte. Gamla kartotekblad ligger utspridda på golvet, som fyrkantiga höstlöv. Jag kliver över massgravar av torkade flugor, vykort av gamla författare, över färgrester från dörrar som flagnat av och ligger som död hud längs listerna. I ett rum står vita, runda kupor till taklampor i prydliga rader, de liknar en samling alienägg som ur en sci-fi-film. Överallt står tomma bokhyllor, som om vinden är omfamnad av biblioteksskelett – för vad är mer dött på ett bibliotek än tomma bokhyllor. Men några har faktiskt böcker kvar. Jag hittar ett band märkt “Dödsorsaker”. Det är många årtionden av dödsorsaker och jag drar ut en bok på måfå. “Dödsorsak: kroniskt eksem”, läser jag högt för de andra. Jag visste inte att man kunde dö av det. Jag lider själv av kroniskt eksem som blossar upp när jag mår dåligt. Speciellt i perioder då jag inte kan skapa. Jag kliar liksom sönder huden då för att mitt inre kan få blöda ut på ett annat sätt än i konsten.
.
Efter att vår äventyrshunger på vinden mättats av och ficklamporna blivit ganska trötta, tar vi trapporna ned till den övergivna teatern i Villa Swartz källare. Jag är fortfarande i upptäckarmode, utforskar varje vrå men hittar inget märkvärdigt. Precis när vi ska lämna teaterrummet noterar jag dock knappsystemet för den gamla teaterbelysningen, märkt “Salongsljus” och “Panikljus”.
.
“Panikljus!” utbrister jag till de andra. Jag vet inte vad det är jag försöker påpeka, så det är allt som kommer ut just då. Jag tar en mobilbild och lägger på ett svartvitt filter, tackar för upptäcktsfärden och beger mig hemåt. “Panikljus”. “Panikljus”. Ordet har mina tankar i ett stadigt grepp medan jag promenerar hem i blåsten. Någonstans vid Skvallertorget stannar jag till, omgiven av vindströmmar och trafik. Är inte kreativitet just det – ett “panikljus” – ett ljus att klamra sig fast vid när hela ens existens är marinerad i nån slags ur-panik av att bara finnas till. Jag vandrar vidare och fortsätter tanken.
.
Kreativiteten är läkande för mig. Min konst är ett ljus som stillar paniken jag känner för i princip allt; coronaviruset, Trump, SD, ett tredje världskrig, klimatförändringen och den uteblivna vintern, våldtäkter och kvinnofientlighet, sjukvårdshaveri och samhällskollaps. Det enda som gör mig genuint lycklig och glad – är min konst. Kanske är det därför jag skapar så intensivt just nu. Jag har ingen ångest när jag skapar. Känner ingen panik. Jag lever i de världar jag själv skapar. Jag lever i färgerna. I historierna. Genom min publiks uppskattning för det jag har att ge dem. När jag skapar, blöder jag ljus och det förintar paniken.
.
Skulle jag inte leva i det starka skenet av mitt “panikljus”, så skulle min dödsorsak garanterat bero på ett “kroniskt eksem”.
.
